Jag rannsakar mig själv ofta nu.
Jag vågade inte förr,av rädsla för vad jag skulle känna och hur jag egentligen mådde.
För kände jag inte efter,så rullade allt bara på.
"Det är inte ok att bryta ihop!
Du måste vara stark!"
Men till vilken nytta? För att sen när det verkligen tar stopp,falla hårdare.
För visst är det lätt att intala sig själv att
"allt är bara bra" .
Det är lätt att intala sig själv -
vara mindre värd än h*n.
Det är lätt att trycka ned sig själv,för uppmärksammar vi det själva när vi inte mår bra, hur vi hamnar i spiralen och blir vår egen bödel.
Det är lätt att intala sig själv -
att inte få synas,
Att inte ha rätt till sin röst.
Förr , för 3år sedan, då hade jag väldigt lätt för att lägga på ett leende,ett sånt som inte var så äkta .
Det sägs att ögonen är själens spegel och jag är beredd att hålla med till fullo .
Till för lite mer en 2 år sedan så orkade jag inte bara le hela tiden ..
jag orka inte vara förbannat go och glad när jag inombords var så himla trasig.
Jag har speglat mig många gånger, tränat,för att få ett samspel mellan ögon och mun .
För hur mycket jag än log så skvallrade mina ögon på mig.
Jag orkade inte vara "bror duktig" längre , orkade inte riktigt bry mig om vad andra tyckte ,för ibland .. just då.. var fasaden viktig.
"Det är bara braaa"
Hur många gånger har man inte sagt det,fast man i själva verket har fått samlat ihop sig själv på morgonen , som en trasig talrik ,limma ihop bitarna och bli något funktionell.
Nej, nu är det bra!
Så många verktyg jag hade,fler skulle jag få , hur man lär sig att tänka "rätt" ,reglera känslor.
Jag var inte värd att må dåligt på någon annans bekostad, jag var och är värd allt gott, precis som DU !!
Det var bara jag,inte min vän,min mamma.. utan bara jag som kunde hjälpa mig själv just då .
För man måste komma till insikt , att man själv har viljan att förändra,bryta mönster .
Jag valde att släppa fasaden, jag blev inte mindre älskad, mina vänner och familj de tog inte avstånd
Jag hittade något som kallas för självrespekt , jag kom fram till att jag är inte mer än bara människa .
Jag behövde inte vara en clown längre, jag behövde inte vara Wild and crazy ,jag behövde bara vara jag ,glad som ledsen,arg som lycklig.
Jag kan inte sätta fingret på vilken känsla som gjorde mest ont.
Den som gjorde att jag kände sånt självhat eller den när jag kom på att jag hade älskat mig själv,allra minst.
Vi alla har dagar när vi bryter ihop, när vi önskar oss bort .
När vi inte orkar lägga på sminket,knappt kamma håret ,knappt orka upp ur sängen och vi är inte själva.
Det är i livet det händer, händelser vi inte kan styra,rå för.
Tillåt dig att vara ledsen på riktigt,du behöver inte skämmas.
Skammen är inte alltid berättigad .
Någon har varit där du är , men hur ska du kunna få stöd om du inte öppnar dig.
Tillåt dig att be om hjälp , sträck ut din hand.. du kan bli förvånad vem som faktiskt finns där för dig.
Bort med sånt som inte gör dig gott,som gör dig ledsen,som ger dig sömnlösa nätter ,håravfall,minskad aptit.. bort med ALLT som får dig att känna dig tom,oviktig och energilös.
Bort med det som får dig att tveka på morgondagen.
Det handlar om prioritering , lägg dig själv som nummer ett ,du kommer att vara dig själv evigt tacksam .
Ingenting är så viktigt som ditt och mitt välmående .
Kärlek till dig / Caroline
