Bilder som kommer upp på Facebook påminner mig om en tid som jag har bearbetat,lagt åt sidan,just för att jag vill leva i nuet.
Minnen.
Oftast skamrelaterade,fast känslan inte är berättigad.
Det tog mig 30år att hitta mig själv, i år blir jag 32år.
Så i 2år kan man säga att jag har levt för mig ,lagat det som har varit trasigt.
Jag var avstängd ,ledsen ,men hade fortfarande lätt till att le ,för ibland var man faktiskt lycklig och glad på riktigt.
Kan ni relatera?
Det här med avstängd, jag tror att det är något vi gör för att överleva , för att fungera.. för vem ska annars hjälpa oss upp på benen när de vikit sig och vi har fallit .
VI .
Du och jag .. vi är dom enda som kan påverka våra liv och mående .
Inte något som sker över en natt,det tar tid.
Låt det ta tid, du kommer att tacka dig själv sen.
Vi kan lyssna och ta till oss av vad andra har att säga,men finns inte viljan där att förändra så rinner alla goda råd av oss som vatten på en gås .
Vi väljer själva hur vi vill bli behandlade och hur mycket vi accepterar .
Bara det att acceptera saker vi inte borde.
Flytvästen vi har .. håller oss just ovan ytan ,"avstängningsknappen" .
Om man kan mäta kärlek i tårar,rädsla,oro,illamåendet,skrik,förtvivlan,lögner,skam .. ja då har jag varit mycket rik .
Det har inte bara en dans på glödande kol . . Utan fina minnen med.
Dom minnena kommer man ihåg först i början av en separation .. allt man saknar,som var så bra,spelar ingen roll om det var EN enda dag av 14,så var det just DEN dagen som övervägde allt,det var den som gav saknad.
Sen kommer man över den där tröskeln,när pusselbitar hamnar på plats, när man hittar sig själv sakta men säkert,när man inser att man greppade halmstrån för att få saker att fungera,kanske av rädsla för att man tappade bort sig själv i kampen om "överlevnad" , vem är jag utan dig?
När energin tas utan att ges , när du blir uppäten inifrån , när bara tanken på ordet separation sätter hjärtat i ett skruvstäd och luften blir tung, när något som att andas är så självklart helt plötsligt är något man glömmer bort.
Men fina du , vi tappar alla bort oss ibland , känslor vi är rädda för att möta,att acceptera,men det går över, när du hittat ditt värde igen , för du är värd allt gott , tro inget annat.
Acceptera inte att bli behandlad som något andrahands val.
Acceptera inte att inte bli respekterad.
Jag vägrar att sitta som äldre och minnas tillbaka till något halvdant liv som jag levde för någon annan än mig själv , de åren jag har kvar, tänker jag fylla med kärlek .. allt annat kan kvitta!
Det är lätt att sitta med pekpinnen från andra sidan när man själv inte suttit där.
Jag förstår dig om du stannar i ett förhållande som inte är bra för dig,för visst ges det minsta gnutta ljus .. så får vi hopp , allt kommer att lösa sig .
Jag förstår skammen,sorgen,frustrationen .
Hur många gånger har du suttit sviken?Besviken?
Fylld av sorg och skam ?
Det är dina timmar,dina dagar, månader och år !!
Det är DIN lycka du väljer bort för rädslan av vad som komma skall .
Tänk att bli älskad av någon som ser dig som det vackraste och dyrbaraste av allt, vars största rädsla skulle vara att såra och förlora dig .
För någon är DU hela världen .
Kramar/Caroline